Förlossningsberättelse

Ja ska försöka mig på en förlossningsberättelse. Av det jag kommer ihåg!
Den där tiden på förlossningen och bb är lite som en dimma ;)

Det hela började tisdag den 23/8 på f.m då jag sov.
Försökte sova men hade värkar till o från.
Fattade nog inte först att det var värkar. Utan försökte sova vidare.
De avtog lite men jag hade verkar till och från under hela dagen, utan att riktigt reflektera över att det verkligen var på gång.
Var så inställd på att göra ul(eftersom jag gått över så pass länge) dagen efter :)

Donade en massa hemma, lagade middag, bakade o klippte gräset(med åkklipparen)
På kvällen hade jag värkar då vi satt i soffan, men hade fortfarande inte fattat att de var på g.
Vid 22.30 provade jag klocka bara ändå, har en jättebra app på telefonen, värktimer. Finns till datan oxå, men jag tyckte de va smidigt att ha på telefonen :)
Till min förvåning låg värkarna på mellan 2-5 minuters avstånd och varje värk varade mellan 1-2 minuter.
Tänkte försöka sova iaf, för jag var jättetrött o de enda jag ville var att sova just då.
Sa inget till A på hela dagen/kvällen eftersom jag inte själv fattade att det var på g.
Så han gick i säng, ovetandes ;) haha.
Försökte sova men det gjorde för ont. Provade först sängen, sen soffan, sängen och hamnade i soffan igen. Men gick inte ligga still då de gjorde så ont.
Funderade länge på å ringa in på förlossningen men drog mig ett tag.
Vid 03 ringde jag in iaf för å höra vad de hade o säga.
Jag var välkommen in, om det hade satt igång så hade det ju de å då var det bara å köra på, men hade det inte satt igång så kunde jag få sova på morfin eller nåt.
Men kunde även prova ta två alvedon o se om det blev bättre.
Så jag bestämde för att göra det sist nämnda. Tänka sig, jag trodde jag skulle åka in DIREKT! Men icke...
De där alvedonena hjälpte ju inget alls så jag gick och packade det sista, packade iordning till Monchi och donade.

04.30 väckte jag A å sa att vi måste åka. Han somnade om, så jag väckte han 3 gånger.
Sista gången sa han" men gumman, vad är klockan? Varför ska vi åka nu? Är du yr?
Först trodde han att klockan var 9(vi skulle ju åka in på ul till 9.30) och att de va därför jag väckte han. Sen när han insåg att klockan bara var halv 5, så undra han om jag var yr o tagit fel på klockan och så. Men jag sa att vi skulle åka in, o han fråga om bebis var på väg.
Ja jag tror det svarade jag.
Då flög han upp ur sängen kan jag säga ;)
Men de tog ändå tid innan vi kom iväg. stressade inte precis.
Han fikade o packade lite o sen drog vi iväg.
Ringde till farfar, för Monchi skulle vara där, då det var lämpligast att lämna henne i stan. Men han svarade inte så vi åkte förbi stamnäs å väckte A´s momme o moffe o lämnade henne där istället.

Stannade till hos svärmor, den blivande farmorn o berättade att vi var på väg in.
Ringde även till mamma. Mer hann vi inte o orkade inte.

Var så sjukt trött efter att inte ens ha sovit 1 minut och jag önskade att inte förlossningen var på g riktigt än, eftersom jag ville sova lite först ;) haha!

Kom in vid 6 o då fick jag ett rum med badkar. Satte ctg-kurva och så.
 Det visade som sagt värkar 2-5 minuters mellanrum.
Vid 7 blev jag undersökt och jag var då öppen hela 5 cm! De tyckte hon var väldigt bra jobbat att fixa hemma för en förstföderska!
Livmodertappen var helt utplånad så det var ju verkligen på gång.
Jag provade ett bad medas A sov på sängen :)
Badet hjälpte inte alls så det blev inte långvarigt.

Klädde på mig rock o flyttade in till en förlossningssal.
Där fick jag börja med lustgas.
Som jag till en början tyckte va helkass.
Märkte ingenting o efter ett tag blev jag bara yr.
Men fortsatte att använda den o sedan blev det min bästa kompis som jag inte ville släppa taget om, någonsin!

Klockan 09.00 var jag öppen 7 cm.
Tog eda, ryggmärgsbedövning strax därefter.
Efter den så stod det still ett tag. Värkar hade jag ju hela tiden men det gick inte framåt lixom.
Var så skönt att få slippa känna värksmärtan ett tag!
Mina värkar satt i magen förresten! Och efter edan så försvann dem i magen och det sattes igång i ryggen.
Ångrade efteråt att jag tog eda, för det första var det mycket skönare att ha värkarna i magen än i ryggen, som jag fick efter edan! Och edan hjälpte ju inte alls till under själva förlossningen.
Värkarna tyckte jag inte var så speciellt jobbiga ändå.
När de kom in och skulle sätta edan, så satt jag med ryggen mot dörren(så jag inte såg allt narkosläkaren hade med sig) Andreas däremot satt ju mot mig och såg alltihopa.
Såg skräcken i hans ögon och sedan sa han"oh shit vilken jävla spruta, det är den längsta jag sett i mitt liv!)
Tack för den lixom ;)

Lustgasen tog ju inte precis bort det onda, utan det var mer som en trygghet att andas i och att man blev full å gla o vimsig ;) haha! Älskade den där lustgasen!

Jag sipprade bara vatten hela tiden, ur ett litet hål.
Så då det inte hände så mkt så gjorde de ett större hål på hinnan strax innan 12.
Började sippra lite mer men det blev ingen jättepöl av vatten som jag hade föreställt mig att det skulle vara. Har väl sett för mkt amerikanska filmer :P
Iaf så gick kurvan nästan rätt upp efter det.

Behöver jag säga att A var ganska rastlös här under värkarbetet? haha :P
Jag låg ju där å hade lite ont till och från, vi var ute å gick i korridoren och så där, mer fanns det ju inte att göra. Stackarn fick ju bara vara lixom.

Vid 13.00 var jag fullt öppen men huvudet behövde sjunka lite till.
Väntade o väntade men inget mer hände, förutom att man hade ganska onda värkar hela tiden då förstås.

Vid 14.00 tömde de kissblåsan för att huvudet skulle kunna tränga ner. Det stack till, som om att sätta in en nål i kissblåsan. Tyckte det var lite otäckt faktiskt.

Jag hade världens bästa barnmorska, C, från att jag kom in tills hit ungefär.

Sedan blev det byte och jag fick en ny. Hon var oxå bra men hann dels inte ha henne så länge och hon var inte lika bra som C, men ändå super!
Tackar för att man hade så bra personal!
Bm som förlöste mig hann ju inte alls vara med länge så jag tycker det känns som om det var C som förlöste mig.
Det var ju hon som satt vid min sida hela dagen :)

Huvudet åkte iaf ner och bebis var startklar.
Men värkarna var då lite lite för svaga så de satte dropp, droppet hann väl inte ens sitta 5 minuter innan det var dax att krysta, så de hade nog funkat ändå trodde dem.
Tog jättelång tid att sätta dropp, för kanylen i handen funkade inte. De krånglade o krånglade å försökte få den att funka. Ont som fan gjorde det. Till slut fick de sätta om den i ett nytt hål. Fin man var på handen efteråt ;)

A var ju givetvis till stor hjälp under hela öppningsskedet oxå, men det var här han verkligen behövdes och skötte sig mer än perfekt.
Medans jag var gravid var jag lite skrajj att han typ skulle svimma eller så. Han hatar ju sjukhus och sprutor. Hade aldrig kunnat drömma om att han skulle vara såååå perfekt!
Han baddade pannan hela tiden, gav mig vatten och så.
Just ja, jag åt ju inget på hela dagen heller, gick bara inte att få i mig något.
Däremot drack jag saft i massor! Å jag som hade med dextrosol, energidryck, godis, cola och ja allt! Men Andreas hann ju äta lite av det iaf och han blev glad över att få både min lunch och middag ;) Han var även å handlade mat i kafeterian :P

Var en ganska sjuk känsla där på slutet innan man började krysta.
Kändes ju som om man skulle skita på sig.
Och man höll emot, höll emot och tänkte hur fan ska det här gå! Kändes som om jag aldrig skulle sluta hålla emot.
Men till slut kunde man inte streta emot längre utan måsta typ "skita" o trycka på.
Då började krystningen.

Klockan var då 15:25
Det gick bra att krysta i början. Men då halva huvudet var ute så fick jag panik, det gjorde så sjukt ont och jag trodde verkligen att jag skulle dö. Visste inte vart jag skulle ta vägen o ville verkligen bara dö. Fick som sagt världens panik.
Som tur var fanns A där och kunde prata mig till rätta igen. Hade aldrig klarat det utan honom <3
Krystade på och allt funkade fint.
På slutet ville jag inte krysta mer. Men de skulle försöka tvinga mig haha.
Till slut krystade jag 1 gång till och då bara gled ju bebisen ut.
Då sa jag " men ni kunde väl ha sagt att det bara behövdes en till, då hade jag ju gjort det för längesen!"

Han var ute 15:49, så krystade 24 minuter.

Fick upp han på bröstet direkt och jag var då väldigt väldigt yr(kände mig riktigt full alltså)
Jag berättade om och om igen att bebisen luktade fisk! haha.
Jag tjatade även om att dom inte fick släppa han, för jag trodde jag skulle tappa honom.
Han var ju alldeles kladdig och äcklig, men så otroligt underbar på samma gång.
Sjuk känsla alltså!
15:55 krystade jag ut moderkakan på en krystning. Ganska läskig känsla!

Sedan tyckte jag att det värsta började, syningen. usch.
Hade ju Max på bröstet under tiden och jag var så groggy o trodde fortfarande att jag skulle tappa honom. A stod stadigt vid min sida och höll i Max oxå.
De fick vänta in en läkare som kollade lite. Och den läkaren, en karl såklart, hade jag kunnat sparkat hårt i huvudet. Fyfan vad han slet och drog och var okänslig alltså.
Som tur var behövdes inte han och hon som förlöste mig tog över igen och sydde ihop.
Blev ganska många stygn.
För att klara av syningen, så använde jag lustgas och nynnade högt på massa låtar för att tänka på annat. De enda låtarna jag kom på var massvis av julsånger om och om igen. Hm, julsånger mitt i sommaren!
Hon som sydde påpekade det ett antal gånger haha ;)

6-7 inre och 5 yttre stygn.
Tyckte inte alls om att sy, tyckte det gjorde ondare än hela förlossningen.
Fick ju en bedövningsspruta, men det bedövade inte alls överallt. Så man kände varje stygn sjukt mkt.
De inre var värst.

Vi blev lämnade på rummet ensamma ganska länge, omtumlande och ovana med att vara 3 i familjen.
Efter typ 2 timmar kom dom tillbaka med fika. Var några andra som födde samtidigt.

Vi fikade och låg där ytterligare ganska länge.

Klcokan var efter 20 när de hämtade oss för att tvätta av Max lite och väga och mäta.

vikt: 3296
längd: 49cm
huvudomfång: 35,5

Vi blev då rullade in på ett rum på bb.
Och vi var numera 3(4 med hunden såklart) i familjen :)